babbel.

hur är det möjligt att få så mycket bekräftelse, kärlek och intimitet och ändå känna sig sämst och ensammast i hela världen, universum, europa? europa är större än universum om ni inte visste det. är vilse i en jävla skitstad. är vilse vart jag än är. det är konstigt att jag alltid gråter när jag inte vill men när jag som mest känner för det går det inte. det ordnar sig får jag höra, vilket får mig att undra om jag bara överdriver det som är jobbigt, vilket gör att jag inte vågar prata om det, för om allt nu ordnar sig; är mitt problem verkligen ett problem då? jag är så jävla rädd för min osäkerhet, för den riskerar och leker med allt som betyder något för mig.

jag är snäll för att skapa lugn hos andra men glömde i farten bort mig själv.
ler tills jag brister, får bristningar och låter mitt själv drabba andra oskyldiga. 

frisörer ska ju alltid pedagogiskt förklara in i minsta detalj vad de tänkt göra med ens hår innebärande alla möjliga kemiska medel, slingor och torra toppar. dessutom vill de ha en liten respons på vad man tror om processen.

jag känner mest att här i stolen sitter det en tjej som borstar håret en gång varannan vecka, köper det billigaste schampot hon kan hitta i matbutiken och knappt kan uttala inpackning, tror frisören på riktigt att den här tjejen har någon aning om vad allt det där betyder?

sitter på tåget tillbaka till stockholm och slås av en helt sjuk bakterierädsla. allt är så jävla äckligt. det är blött på golvet. sätena är gamla och nötta där tusentals människor har vilat sina huvuden. till och med min dator är smutsig. jag önskar jag hade handskar. dessutom är jag bakfull. best of two worlds.

igår var fint. jag har så fina kompisar att jag skäms, för jag glömmer det ibland.

om du, precis som jag, är som mig.

är dålig kompis men kan inte ta ansvar för andra när jag knappt kan ta ansvar för mig själv.

mamma kom in och frågade om jag skulle med till göteborg över dagen. jag sa nej.
när hon stängde dörren kände jag mig så övergiven, ville inte att hon skulle åka.
bara tre timmar bort och vi ses till kvällen men för mig hade det lika gärna kunnat handla om ett halvår och en hel kontinent ivägen.

things never goes as it should, when we are apart.
for we have always been fine to together,
right from the start.

jag antar att jag mest känner bitterhet. på allt. att en händelse för ett och ett halvt år sedan fortfarande distraherar mina tankar med jämna mellanrum. att allt är så trendigt. att jag tydligen inte kan vara vän med någon jag tycker så himla mycket om. stockholm. att jag är osund. att jag ändrar mig, vill ha ombyte. att när jag äntligen krossat de översta tegelstenarna i bröstet kommer någon och lägger på en ny.

att när jag äntligen byggt upp modet för att prata med den där jävla killen så är han aldrig online.

borde verkligen rannsaka mig själv och jag borde verkligen våga det jag borde säga. jag borde ta upp telefonen och ringa det där numret. kanske om jag bara snabbt säger mitt ärende och sen lägger på. men det är fegt. men något annat vågar jag inte. jag borde också sluta få veta saker jag inte behöver veta, eftersom jag ändå bara blir sådär ledsen helt i onödan.

jag visste väl att jag inte är där än.
tankarna följs fortfarande av en sten i bröstet.

det var nog inte det smartaste jag gjort.

men när jag låg på hans axel och såg hans bröstkorg höjas och sänkas fick mitt förnuft ge vika. fy fan vad vackert det är med andra människor ibland.

ibland gör jag saker som jag hatar när andra gör för ibland känns det befriande att hata sig själv.

Jag är en sån som ofta gör
saker endast för att man bör.

det var ett triangeldrama, fast det var bara jag som var dramat. jag önskar jag vore attraktiv för dem som är attraktiva för mig. jag önskar att allt var barnsligt, att kärlek började med bråk, att jag kunde knuffa in dig i väggen och allt skulle bli bra. det tog en timme med bussen tillbaka och jag hann med tårar i fyrtiofem minuter. bestämde mig för att skriva ett kärleksbrev och hålla mina tummar.