tänker tillbaka och blir mörkrädd. läser gamla texter och tänker att allt handlar om en och samma sak fast ändå så olika. men detta med att känna sig så jävla ensam och inte förstå varför det ska göra så ont att bli lämnad av en person när man har tusen andra som inte har gjort det. det behövs hundra lycka för att väga upp en sorg. tänker att har man lämnat en gång kan man göra det igen och därför är jag så rädd. men mest rädd är jag för min totala oförmåga att använda tillit.