jag har inte gråtit på så himla länge och det gör mig förvirrad. att gråta är ju jag. eller det är iallafall det jag gör. gråter. skickar dumma sms. ersätter tankar med känslor. nygammal skola, nya människor. allt är så förvirrande. och mitt letande efter bekräftelse gör mig så ledsen för a) fan vad tragiskt det är att inte kunna lita på sig själv b) det gör så ont när man inte får den. men jag andas in, andas ut innan jag öppnar dörren och lyckas på något sätt hitta allt det där fina som jag omges av.