jag säger hejdå. lägger mig i kuvös.
är nog inte född till att vara ensam.

alla där ute, alla kan du använda för att komma över mig och det skrämmer.

jag borde somnat redan igår.

det som skrämmer mig är att jag byggt upp sådana förväntningar på denna sommar och att det kanske inte blir så bra som jag tror. har tänkt hela våren då, ja då blir det bra. saken är att då börjar bli nu och det känns inte alls så bra som jag hoppats.

flyttpackar, flyttstädar, flyttfåglar.
en miljon tankar i huvudet och jag glömmer viktiga möten, men sånt som gjorde att jag dog inombords för en månad sedan börjar nu lättas upp och jag andas av mig självt och om en vecka bor jag ensam i världens finaste lägenhet.

provar klänningar på beyond retro och vill gråta när jag ser mig i spegeln, för jag passar i ingenting. allt sitter så jävla inte bra. jag är så jävla inte bra tänker jag och sväljer klumparna i halsen när jag drar klänningen över huvudet. undrar varje dag om inte någon kan märka hur jävla fel jag är så jag själv slipper berätta?

frågar mig varför vissa saker ska vara så svårt för mig och inte för andra. vågar inte vara glad för känslan när jag sedan blir sårad och besviken kan nu närmast beskrivas som att jorden under rasar för mig. tittar i spegeln och känner mig grå och trist. äter för att få tiden att gå. slås av fysisk ensamhet och kramar mig själv. tillvaron har kanske stannat för gott, efter ett år av försök för att få igång den.

det är lätt att drömma sig bort till spännande jobb, snygga pojkvänner, kläder som alltid passar och tårar som aldrig rinner, vilket gör det så svårt när man väl vaknar i sin svettiga säng för att gå upp och äta rostbröd och glo i väggen.

takotsubo cardiiomyopathy.

vi döper saker till latin. det man inte vet kan man inte lida av.

det blev en uppenbarelse som sen varit mitt mantra.
jag är svartsjuk, jag är svartsjuk, jag är svartsjuk.
googlar syndrom, ja det stämmer. vill ringa och berätta för hela världen, vill inte låtsas att allt är bra, så beredd är jag att komma ur den här självdestruktiviteten.

läser bloggar som handlar om kärlek och alla är så fega. de viskar när han är full att de älskar honom, tittar på honom i smyg och ler och fnissar, håller sig för att inte skrika att jag älskar dig! varje sekund och blablabla. jag tänker att dom inte är kloka. hade jag haft turen att någon faktiskt blev kär i mig (jag? bitter?) så skulle jag inte tveka en sekund om jag fick för mig att kasta mig runt halsen på honom.

tänker tillbaka och blir mörkrädd. läser gamla texter och tänker att allt handlar om en och samma sak fast ändå så olika. men detta med att känna sig så jävla ensam och inte förstå varför det ska göra så ont att bli lämnad av en person när man har tusen andra som inte har gjort det. det behövs hundra lycka för att väga upp en sorg. tänker att har man lämnat en gång kan man göra det igen och därför är jag så rädd. men mest rädd är jag för min totala oförmåga att använda tillit.

behöver just nu mer än något annat få vara själv, och jag lever med såna som absolut inte accepterar det behovet. använder inte det uttrycket men annars skulle jag be världen hålla käften.

det är som att jag drabbats av en emotionell och psykisk baksmälla. allt är så bra, jag har fått jobb och lägenhet, ny frisyr och det finns tillochmed folk som längtar efter och vill träffa mig. ändå har jag ett hav i magen varje morgon jag vaknar och klagar på att ingenting känns egentligen jättekul.

hon ringde mig och grät och det enda jag kom på var att börja prata om mig själv, hur sämst får man vara egentligen?

ber till Gud innan jag öppnar ögonen på morgonen.
snälla,säg att klockan bara är åtta så det är okej att jag fortsätter sova, jag vill inte behöva gå upp.