pratar osammanhängande, glömmer detaljer, tar bort detaljer, spelar med, säger ja när jag vill säga nej, säger nej när jag vill säga ja, ler och skrattar så mycket jag orkar och hatar mig själv, skapar levnadsklyschor för om jag gör såna saker som alla tycker är så kul, bada, grilla, ha picknick så kanske jag kan låtsas lite bättre. sitt inte bara hemma, kom ut. det går tre återhämtningsdagar på en kväll.

är helt omöjlig att leva med.

snälla,
låt mig inte få sitta här själv och tänka, tycka, sakna, längta med svarta sorgmoln över hjärtat. låt mig pånyttfödas i en kropp gjord av något annat än bly och utan darriga armar. låt mig också få ta del av livet, om inte för alltid så bara för en stund.

radera radera radera här ska inget minnas mera.

det här med fula människor.

just nu min allra vackraste låt, nu när jag inte kan förstå varför jag är så ledsen och känner mig så ensam trots att dagarna består av världens bästa lägenhet, fika i parken, fina ljudkonst-konserter, uppmuntrande telefonsamtal, långa promenader och ljuva sommarnätter: bob dylan - don't think twice, it's alright.

vi kommer kanske alltid vara de där som snabbt kastar ut ja det var en massa grejer där och viftar med handen. vi kommer kanske alltid vara de där två med en lång, sorglig och invecklad historia som gör att det blir en tystnad i samtalet och andra saker blir så svåra. jag antar att det är en knut i kroppen som inte helt kommer lösas upp och punkten som sattes känns på något sätt diffus. tiden läker alla sår men vårat kommer kanske blöda flera gånger. eller om det bara är jag? hälsningar: sorgliga tankar man tänker på pendeln från södertälje.

det är som att ständigt lägga ett pussel. ibland är det ett tiobitars som tar några minuter. ibland är det ett jävla helvets femtusen små blåa bitar som ska bli ett motiv av afrika som tar flera år. man kämpar, lägger om, tappar bort, tar en paus, hittar två som passar. så är man äntligen klar. men så kommer det någon med en ny pusselbit. du, du glömde denna. nej det gjorde jag inte, den hör inte hit ser du väl och det finns ju inga hål att fylla, det är faktiskt klart nu. jo den hör till och den är viktig. och jag gömmer ansiktet i händerna för jag inte hur jag ska passa in den där biten i ett pussel som redan är lagt och det inte finns någon kraft att lägga om det.
/tankar om livet, djurgårdsfärjan anno 22.30 10.06.12

jag kan inte prata med er för ni säger så fel saker och jag blir så arg då, men då frågar ni vad som är rätt och jag blir arg igen för jag har väl ingen aning.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

har legat vaken sen 04.00 ungefär. där får man tydligen för att man var duktig och gick och la sig 21.00.

den totala utmattningen.

gråtit ledsna och trötta tårar.
ätit spenatpasta med qournfärs.
spelat gitarr.
suttit i fönstret, druckit vin och lyssnat på musik.
lyssnat på killen som spelat gitarr i högalidsparken.
rökt en cigarett.
längtat till hösten.
varit arg.
önskat att någon satt och höll om mig.

 jag har försökt skriva något sen flera timmar tillbaka, men det går inte. är så himla besviken, arg, ledsen och framförallt trött på så många saker och människor att jag inte ens kan sätta ord på om maten jag åt var god eller inte. går rastlöst runt, och även om jag finner min livsituation mer tillfredsställande än förut vill jag skrika er i ansiktet att den senaste tiden har varit sjukt orättvis mot mig, att ni har varit sjukt orättvisa mot mig.

jag orkar inte.