vi kommer kanske alltid vara de där som snabbt kastar ut ja det var en massa grejer där och viftar med handen. vi kommer kanske alltid vara de där två med en lång, sorglig och invecklad historia som gör att det blir en tystnad i samtalet och andra saker blir så svåra. jag antar att det är en knut i kroppen som inte helt kommer lösas upp och punkten som sattes känns på något sätt diffus. tiden läker alla sår men vårat kommer kanske blöda flera gånger. eller om det bara är jag? hälsningar: sorgliga tankar man tänker på pendeln från södertälje.