det är som att ständigt lägga ett pussel. ibland är det ett tiobitars som tar några minuter. ibland är det ett jävla helvets femtusen små blåa bitar som ska bli ett motiv av afrika som tar flera år. man kämpar, lägger om, tappar bort, tar en paus, hittar två som passar. så är man äntligen klar. men så kommer det någon med en ny pusselbit. du, du glömde denna. nej det gjorde jag inte, den hör inte hit ser du väl och det finns ju inga hål att fylla, det är faktiskt klart nu. jo den hör till och den är viktig. och jag gömmer ansiktet i händerna för jag inte hur jag ska passa in den där biten i ett pussel som redan är lagt och det inte finns någon kraft att lägga om det.
/tankar om livet, djurgårdsfärjan anno 22.30 10.06.12