de där orden, den där nyfikenheten. jag står inte ut. står i mina fula arbetskläder med mina fula arbetskamrater i lika fula arbetskläder och känner mig ändå fulare än dom. står ensam bredvid men orkar inte komma med i det sociala trots inviter. samtidigt är okända människor så jävla mycket lättare för med dom finns inte skyldigheter. rosenblad, rosenblad, allt är maskerad. livet kanske är illasittande för vissa människor.