jag hatar att jag alltid tänker för mycket. sluta nu tänker jag och så var jag där igen. vill radera allt men tvingar mig att inte, för jag måste stå för att jag inte på något sätt är logisk i mitt handlande. att erkänna är första steget så jag erkänner, erkänner, erkänner, visar mig svag men får panik av att folk analyserar och tänker till, vill höra mer. jag vill inte säga mer. blir ändå ledsen över att jag vågar men att inget blir bra ändå.