jag har inte gråtit på så himla länge och det gör mig förvirrad. att gråta är ju jag. eller det är iallafall det jag gör. gråter. skickar dumma sms. ersätter tankar med känslor. nygammal skola, nya människor. allt är så förvirrande. och mitt letande efter bekräftelse gör mig så ledsen för a) fan vad tragiskt det är att inte kunna lita på sig själv b) det gör så ont när man inte får den. men jag andas in, andas ut innan jag öppnar dörren och lyckas på något sätt hitta allt det där fina som jag omges av.

just nu är det ganska mycket sånt här bara
väldigt trött, väldigt förvirrad. men samtidigt ganska glad ändå.

I GAVE YOU ALL

önskar jag hade mer energi till att på riktigt avnjuta erat sällskap.
känner mig mer död än levande, ett skal som bara är.
önskar jag inte hade ödslat så mycket tid på någon som inte ödslade någon sanning på mig.
kanske jag hade haft över till mig själv.

önskar mer men detta är inte julafton eller ens födelsedag, detta är bara en vanlig söndag och jag ska snart till jobbet.

för några timmar sedan ändrades min världsbild. för några timmar sedan satt jag mest och stirrade ut i luften, för jag trodde inte mina öron. för några timmar sedan insåg jag att det senaste ett och halva året har varit helt meningslöst, allt jag sagt, allt jag gråtit, allt jag fått höra har varit helt meningslöst, för jag har inte fått ärlighet tillbaka. för några timmar sedan fick jag för första gången på riktigt känna hur det känns att bli pratad bakom ryggen på. jag tänker inte romantisera detta som jag alltid gör. jag vet inte ens hur jag känner. besviken tror jag. arg ibland. ledsen. små stunder vill jag skratta åt det. jag har varit vaken i tre timmar och försökt känna efter hur det faktiskt är. jag är nog avdomnad. gick från mariatorget till hornstull och grät oavbrutet men tårarna var nog mest fysiska. senast förra veckan fick jag höra att jag var någon, att jag hade en betydelse. samma mun har nu förvrängt fakta och gjort mig mindre än någonsin. en människa har fått mig att nedvärdera mig själv, att inte ta mig själv på allvar. en människa jag såg som en av mina bästa vänner, som jag älskade, respekterade och framförallt litade på och kände trygghet med. en människa som nu tagit av sig fåraklädseln och blottat vargtänderna. jag är stum, damer och herrar, för jag har aldrig känt mig så lurad.