im sick and tired of being sick and tired.
förstår inte varför jag aldrig ger mig.
jag vill inte ha någon samhörighet med dig fast samtidigt vill varenda jävla partikel i kroppen det ändå. kämpar för något som ändå inte kommer bli sådär fantastiskt jävla bra. fy fan vad jag hatar att se andra njuta av ditt sällskap. vet inte vilken ände som är bäst att börja i. dig eller jag. andas för att tillfredsställa andra, ler för att roa er, allt är bra ska ni se.

mina nya strumpbyxor fick maskor första dagen och ungefär så är det. skaffar något nytt men allting får en reva.

varmt och svettigt och håret blir krusigt. bara jobbar dumma tider så jag hinner inte ordna upp sånt som är jobbigt, krävande och framförallt nödvändigt att jag gör. men spela roll för Ni ägnar väl ändå inte en tanke åt triviala saker som oro och andra. snart sticker jag härifrån och lämnar nyupptäckta ställen där jag skrattat, skrikit, gråtit, mest gråtit och framförallt inte passat in för jag ville inte ens försöka. ibland vaknar jag upp och önskar att inget har hänt och att allt är lek och att det var  2008 och jag var glad och framförallt hade jag hela världen vilandes under mina fötter. men du ljuger om sånt som hände och förvränger, förskönar och förminskar för du skäms och känner ömkan. klockan är 23.00 och jag kan inte sova.

den där låten.
vi spelade den tusen gånger om.
du nämnde den. om och om igen.
men du gav väl den till alla.
"ni kanske aldrig blir bästisar"
och en etikett blev satt.
är det så? och är det så det alltid har varit?
har jag lagt ner så mycket möda på något som aldrig kommer bli fullständigt?
kanske har haft för höga tankar.

och kanske jag har för höga krav på en drömmare.

ibland önskar jag faktiskt att ord bara var ord.
men det är så människan är får jag höra och jag ska bara leva med det.
men jag är kanske en sån som inte KAN leva med det
kanske inte kan leva så
att bara förvänta sig något ytligt från någon jag tycker så mycket om.


mest önskar jag att det
aldrig blev höst
aldrig blev vår
aldrig blev dag
aldrig blev nytt

bor i världens minsta storstad,
där man,
om man som jag har dåligt lokalsinne/ingen cykel,
tvingas åka tunnelbana
dag in,
dag ut
vilket är frustrerande
för det finns ingen linje där man kan slippa möta någon man inte vill
eller åka förbi en station som får hela
hjärtat att krympa
ihop.

tappar motivationen
och går och lägger mig.
ber om ursäkt för mig själv,
för bakom det jag säger finns sällan äkthet.
är avtänd på sällskap.

jag hatar att jag alltid tänker för mycket. sluta nu tänker jag och så var jag där igen. vill radera allt men tvingar mig att inte, för jag måste stå för att jag inte på något sätt är logisk i mitt handlande. att erkänna är första steget så jag erkänner, erkänner, erkänner, visar mig svag men får panik av att folk analyserar och tänker till, vill höra mer. jag vill inte säga mer. blir ändå ledsen över att jag vågar men att inget blir bra ändå.

för att för er går livet framåt men för mig bromsas det ständigt upp av ledsna kvällar och oro i magen och en sån jävlajävlajävla besvikelse och trötthet, att man mår för att någon gjorde fel. klart ni kan säga att det ordnar sig. jag vill inte att det ska ordna sig. jag vill att det ska vara bra nu. ringde impulsivt till prästen men la på och skrek i badrummet för om inte ens guds utvalde kan hjälpa mig vem fan kan?

det är inte så nu, och det är inte bra.

slår i väggarna, men det hjälper inte för väggar känner ingen smärta och smärta är allt jag vill ge.

jag kan inte sova inatt. känslan av att vara allt för utbytbar stör mig. känslan över att för andra är jag bara för i stunden, inget att fundera över länge. att jag måste vara sund. är jag inte sund är jag dum. ont i bröstet. ensam bland alla andra. får så många lovord men jag är ledsen att säga att ni värderar mig för högt för allt med mig är gråaktigt och halvdant, att vara med mig ger inga tillfredsställningar.  i år har jag lärt mig att jobb och lägenhet ger ingen lycka.

sanning i ett toabås:

varför ska livet vara så svårt? 
jag är ju egentligen en lycklig människa.

tittar på potentiell flickvän och tänker: men, vadå, är jag fulare än henne? om HON är snygg, vad är då jag? och inser att jag glömt bort personligheten för just nu vill jag nog mest bräcka, vinna över, skaffa den snyggaste partnern som gör de häftigaste grejerna. yta=bra.

i helgen:

ska jag göra något förbjudet och dricka bort sorgen, "det här är så jävla orättvist"-känslan, hatet till Er, dansa med någon okänd och ha någons hand jag inte hälsat i runt min midja.

i helgen:

kommer jag säkert att gråta i trappuppgången och skicka meddelanden om att Ni är dumma i huvudet och inte förtjänar något så fint som är på väg att hända, Ni borde få lida i all evighet för det Ni har gjort, för att sedan somna ensam i smutsiga lakan med kläderna på.

jag drömde om dig inatt, du var ledsen och jag frågade varför.
du sa att du hade tappat avsmak för människor och jag kramade dig och du började gråta av saknad men inte av saknad till mig. jag som saknar dig hela tiden.

en levande död blir aldrig begraven.

de där orden, den där nyfikenheten. jag står inte ut. står i mina fula arbetskläder med mina fula arbetskamrater i lika fula arbetskläder och känner mig ändå fulare än dom. står ensam bredvid men orkar inte komma med i det sociala trots inviter. samtidigt är okända människor så jävla mycket lättare för med dom finns inte skyldigheter. rosenblad, rosenblad, allt är maskerad. livet kanske är illasittande för vissa människor.

det finns dagar jag önskar att du hade skickat mallen till mig innan och att jag otröttligt hade försökt pressa mig igenom den. jag hade smält ner mig själv och gjutits till perfektion i dina ögon, putsat, filat och polerats till det där som tydligen var ouppnåeligt för mig just då.

larva sig.

ett humör som inte är stabilt någonstans. jag kan kräva sällskap för att i nästa stund önska att bli lämnad ifred. allt är impulser, inget finns på riktigt. dricker kaffe som jag egentligen inte tål, röker cigaretter trots att jag inte är sugen. försöker hitta något, NÅGOT litet jag inte behöver tröttna på. försöker inte bry mig om dom som är så bra, dom som inte är som mig, dom som du drömmer om under natten. du drömmer aldrig om mig. mina tankar är hundraprocentigt påverkade av hur du kramar mig när vi ses.